En ny bostadspolitik
Fotograf: Jan Gustavsson
Mitt under den stora depressionen vann Socialdemokraterna riksdagsvalet 1932. Ett år senare tillsattes Bostadssociala utredningen som skulle kartlägga trångboddheten i landet och föreslå åtgärder. Bostadssituationen i Sverige var vid denna tid bland de värsta i Europa. Människorna var inte bara trångbodda utan standarden på lägenheterna var dessutom usel. Bostäder blev nu en politisk fråga.
Utredningen presenterade sitt första delbetänkande efter ett par år. Där fanns ett förslag om så kallade barnrikehus – det vill säga bostäder för flerbarnsfamiljer med små inkomster. Huvudbetänkandet kom inte förrän 1945 – andra världskriget kom emellan. Den bostadspolitik som nu presenterades skilde sig från 1930-talets. Målet var nu att skapa ”goda bostäder åt alla”, inte bara särskilt utsatta grupper. Bostadspolitiken blev en viktig del i både den generella välfärdspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken.
För att få fart på bostadsbyggandet tog staten en aktiv roll tillsammans med kommunerna. Staten finansierade bostadsbyggandet genom förmånliga lån till kommunala, allmännyttiga bostadsbolag. Dessa bolag fick låna upp till 100 procent av byggkostnaderna, vilket innebar att de inte behövde något kapital. Kommunerna gavs å sin sida uppdraget att ansvara för att planera och förverkliga bostadsbyggandet.
Under 1940-talet bildades en mängd kommunala allmännyttiga bostadsbolag. I en del större städer fanns redan bolag som tidigare hade byggt de så kallade barnrikehusen, medan andra kommuner startade helt nya bolag. Svenska Bostäder hade sin grund i ett byggföretag som staden tidigare ägt tillsammans med en privat byggmästare. År 1947 blev kommunen ensam ägare till bolaget, och kunde därför utnyttja de förmånliga statliga lånen.
Riksdagen fastställde 1946 ett bostadsbyggnadsprogram där målet var att bygga bort bostadbristen inom 15 år. Detta lyckades inte. I mitten av 1960-talet var bostadsbristen värre än någonsin, särskilt i storstäderna. I Stockholm stod över 100 000 personer i kö för att få en lägenhet.
En miljon bostäder på tio år
Inför kommunalvalet 1966 intervjuades dåvarande statsminister Tage Erlander om den hopplösa bostadssituationen. På frågan från de tre O:na – Orup, Ortmark och Olivecrona – vilket råd han ville ge ett ungt par som ville gifta sig och sätta bo, svarade han ”ja, de får ställa sig i bostadskön givetvis”. I Stockholm var då kötiden i normalfallet tio år. Politiska bedömare ansåg att socialdemokraterna förlorade kommunalvalet på grund av detta replikskifte.
Detta sägs vara upprinnelsen till det så kallade miljonprogrammet. Men i själva verket hade det storskaliga byggandet inletts redan tidigare. Planerna tog form inom bostadsbyggnadsutredningen som tillsattes redan 1959. Detta bostadsbyggnadsprogram fastställdes senare av 1965 års riksdag och innebar att det skulle byggas 1 miljon lägenheter till 1974 (proposition 1965:1). Det var det största bostadsbyggandet per capita i världen. Mellan 1960 och 1975 ökade antalet disponibla lägenheter i Sverige med 855 000, till drygt 3,5 miljoner lägenheter.
I början av 1970-talet hade ungdomspuckeln kulminerat, invandringen minskade och inflyttningen till tätorterna ersattes av en utflyttning. Plötsligt var bostadsbristen borta och i stället fick många bostadsföretag, framför allt allmännyttiga, svårt att hyra ut sina lägenheter. Byggandet avslutades så fort som möjligt och många planerade husbyggen skrinlades mitt i processen.
