Sanering av innerstaden
Kvarteret Pyramiden blev Svenska Bostäders första stora engagemang inom området bostadsförnyelse. De flesta fastigheterna i kvarteret Pyramiden var helt omoderna, de saknade centralvärme, varmvatten och dusch/bad. Värmeisoleringen var bristfällig.
Fotograf: Jan Gustavsson
Många lägenheter var ordentligt nergångna, som denna i kvarteret Pyramiden före renoveringen.
Fotograf: Jan Gustavsson
Så småningom anpassades byggregleringen till att bättre passa upprustning av äldre fastigheter. Från början tilläts bara mekanisk ventilation, men senare blev det också möjligt att dra nytta av självdraget i lägenheterna, bland annat via de gamla kakelugnarna.
Fotograf: Jan Gustavsson
I de gamla fastigheterna var gårdarna trånga och mörka, och avdelade med murar, som här i kvarteret Mullvaden.
Fotograf: Jan Gustavsson
Så här kunde en gård i kvarteret Pyramiden se ut efter saneringen.
Fotograf: Jan Gustavsson
I möjligaste mån bevarades de ursprungliga detaljerna i lägenheterna, som paneler, stuck och kakelugnar. Denna kommer från en lägenhet Hornsgatan, kvarteret Rosendal Större 20.
Fotograf: Jan Gustavsson
Under 1960-talet svepte en saneringsvåg genom Sverige och inte minst Stockholm. Mängder med svårt nedgångna fastigheter med omoderna bostäder – ibland rena slummen – revs för att ge plats åt det nya. I många fall drevs saneringen hårt, vilket till exempel Klara-kvarteren i Stockholm blev ett exempel på.
Bostadsräkningen 1960 visade att det fanns oproportionerligt många smålägenheter i innerstaden. Stockholms stad inledde därför ett stadsförnyelseprogram på Södermalm. Svenska Bostäder tilldelades ansvaret för Skinnarviksområdet. Detta var en ny för uppgift för företaget – att förtäta innerstaden med omgivande äldre bebyggelse. Gamla skjul och trähus skulle ge plats åt moderna fastigheter.
I Skinnarviksområdet färdigställde Svenska Bostäder 352 lägenheter under åren 1962–1965. Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i området ställde särskilda krav på den estetiska utformningen av nybebyggelsen. Svenska Bostäder byggde även nytt i Vitabergen.
I början av 1970-talet började fastigheter i innerstaden bli en allt intressantare uppgift för Svenska Bostäder. Tidigare hade bolaget främst inriktat sig på stora bostadsområden med stora serier – men snart skulle dessa vara färdigbyggda. Svenska Bostäder köpte under några år uppemot 100 saneringsfastigheter – på Södermalm, Norrmalm och i Vasastaden. Tanken var först att riva dessa för att bygga nytt.
Men tiderna förändrades. Allt fler röster höjdes mot den hårda saneringen. Intresset för att bevara de äldre miljöerna växte sig starkare och rivningsvågen började stanna av. Svenska Bostäder ändrade nu sin strategi. I stället för att riva försökte bolaget i stället ta tillvara på de befintliga fastigheternas charm – trots att de ofta var i bedrövligt skick.
Kvarteret Pyramiden
Kvarteret Pyramiden blev Svenska Bostäders första stora engagemang inom det område som kom att kallas för bostadsförnyelse. Kvarteret byggdes om 1975–1981. Det var ett typiskt Söderkvarter, vid korsningen Götgatan–Blekingegatan, där de flesta husen var byggda 1890–1920.
De flesta fastigheterna var helt omoderna, de saknade centralvärme, varmvatten och dusch/bad. Värmeisoleringen var bristfällig. Lägenheterna var många, små och trånga. Genom en noggrann kartläggning av varje enskild lägenhets skick och ett team skickliga hantverkare med speciellt intresse hoppades Svenska Bostäder kunna genomföra varsamma upprustningar som bevarade de gamla lägenheternas särprägel. Tre av husen i kvarteret, mot Götgatan, var tyvärr tvungna att rivas då grundförhållandena var alltför dåliga.
De invändiga snickerierna reparerades eller nytillverkades efter tidstypiska förebilder. Så långt som möjligt försökte man spara de ursprungliga panelerna, kakelugnarna och stucken. De murar som avdelade gårdarna revs, så att gårdarna blev större, öppnare och släppte in mer ljus.
När Svenska Bostäder förvärvade fastigheterna stod en stor del av lägenheterna redan tomma. De som fortfarande bodde kvar var ofta unga människor med andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt eller rivningskontrakt. De var av förklarliga skäl misstänksamma mot de förestående renoveringarna. Det första informationsmötet mellan de boende och Svenska Bostäder blev därför en ganska livlig tillställning, men så småningom blev relationerna bättre.
Ett inledande problem var att lånereglerna och andra typer av regleringar fortfarande var anpassade efter principen riva och bygga nytt. Oftare var det betydligt billigare för ett bostadsföretag att riva den gamla fastigheten och bygga nya lägenheter. Reglerna anpassades så småningom efter verkligheten, till exempel när det gällde ventilationen. I stället för att enbart mekanisk ventilation tilläts, blev de nu möjligt att utnyttja självdraget i de vackra gamla kakelugnarna.
